Berusande tankar
Det bultar.
Och det slutar inte bulta.
Det vill verkligen inte sluta bulta.
Bussen viner fram genom ett Malmö upplyst av gatlyktor och neonskyltar. Det är inte särskilt sent för en fredag men det är mer än min kropp just nu kan hantera. Ett glas och det är trevligt, två glas och vi skrattar tills vi tvingas lägga oss ner på golvet, tre glas och allt gör ont igen. Tre glas är inga glas, oftast. Ikväll är tre glas ett bultande hjärta, en hjärna på högvarv och händer som darrar likt asplöv. Känslorna tvingar sig fram och jag tvingas fly.
Rymmer från det som påminner om honom, honom och honom. Den där gatan, hållplatsen, korridoren. Det finns inget här som inte påminner om någon. Och kanske ligger däri tjusningen med hela staden: en plats så främmande och ny, så spännande och... fy. Jag vill kunna kalla staden min, lära mig gatnamn och genvägar, förstå mig på busstidstabellen och flytta hit en dag. Jag vet hur jag hittar till torget, parken och favoritaffären, jag vet vilken buss som tar mig fortast hem, jag vet att jag vill bo här. Men det går inte, det bara går inte. Inte just nu och inte ikväll.
Och kanske var det väl, för klockan ringer 0745.
Och det slutar inte bulta.
Det vill verkligen inte sluta bulta.
Bussen viner fram genom ett Malmö upplyst av gatlyktor och neonskyltar. Det är inte särskilt sent för en fredag men det är mer än min kropp just nu kan hantera. Ett glas och det är trevligt, två glas och vi skrattar tills vi tvingas lägga oss ner på golvet, tre glas och allt gör ont igen. Tre glas är inga glas, oftast. Ikväll är tre glas ett bultande hjärta, en hjärna på högvarv och händer som darrar likt asplöv. Känslorna tvingar sig fram och jag tvingas fly.
Rymmer från det som påminner om honom, honom och honom. Den där gatan, hållplatsen, korridoren. Det finns inget här som inte påminner om någon. Och kanske ligger däri tjusningen med hela staden: en plats så främmande och ny, så spännande och... fy. Jag vill kunna kalla staden min, lära mig gatnamn och genvägar, förstå mig på busstidstabellen och flytta hit en dag. Jag vet hur jag hittar till torget, parken och favoritaffären, jag vet vilken buss som tar mig fortast hem, jag vet att jag vill bo här. Men det går inte, det bara går inte. Inte just nu och inte ikväll.
Och kanske var det väl, för klockan ringer 0745.