Adjö-jazz
Vi stämde träff på måndagen och hela helgen tycktes springa förbi, trots att jag längtade så fruktansvärt mycket. Tiden brukar väl gå långsammare då? Äh! Så är det äntligen måndag och jag tassar på tå kring telefonen, alltid ett vakande öga på den svarta skärmen. Klockan blir 17.30 och ännu inget tecken på liv. Tar saken i egna händer och knappar iväg ett smått blygsamt meddelande. Medan jag väntar på den där signalen försöker jag fokusera på kurslitteraturen. Märker snart hur blicken söker sig till telefonen var och varannan minut, kan inte koncentrera mig. Svara nu. Väntar fortfarande på ljud. Först tålmodigt, sedan långsamt mer och mer frustrerat. Varför svarar han inte? Visst var det idag? Vad är klockan? Är han upptagen? Vill han inte? Finner inte svar på en endaste fråga och tvingar mig själv att skingra tankarna med ett träningspass.
Det hjälpte för studen men påväg därifrån plockar jag upp telefonen för att återigen bli besviken. Inget svar ännu. Blir fullkomligt överrumplad av ångest och känslan är allt för välbekant. Arg och ledsen skickar jag iväg ett kort 'jaha'.
Att det kan vara så tungt att vara maktlös, det sätter saker i perspektiv. Det här är nästan ingenting och ändå värker hela kroppen, ändå vill jag bara lägga mig ner på golvet och lipa tills jag somnar. Vill aldrig någonsin bli sårad på riktigt. Tänker aldrig någonsin igen öppna mig och visa mig sårbar för någon. Aldrig, aldrig, aldrig.
Ja... Alla möjliga, löjliga tankar cirkulerar. "På riktigt"? Vakna, det här är på riktigt och det gör ont att vara ovetandes, det kommer göra ont att bli sårad. Så är det bara. När jag tror att jag bestämt mig för att sluta tänka hörs den där signalen och kroppen spelar ett kort spratt. Dags för domen.
Svaret var väntat men ändock lika tråkigt. Känner hur jag suckar och försiktigt sjunker ihop, men lättare denna gång. Det gjorde inte så fasligt ont, trots allt. Oväntad men välkommen reaktion: lättnad. Går tillbaka till köttfärssåsen och tänker på vad jag vill säga. Fastnar på en tanke, att han är jag. Han har tagit min roll i denna alltför vanligt förekommande situation. Det är han som backar ut, livrädd. Okej, jag kan ta det. Tråkigt, men lättad.
Denna dag, en berg- och dalbana utan dess like. Det hade jag inte väntat mig när jag vaknade i morse och kände mig jazzig. Tur var väl det.