farligafamnar

Jag hade bestämt mig för att den där "riktiga" känslan kanske inte var något riktigt egentligen. Kanske är det inte den som saknats, kanske är det jag som inte vågat släppa på kontrollen? Så jag släppte på kontrollen. Känslan av trygghet fanns där från början, tillsammans med en rad andra fina egenskaper: ödmjuk, omtänksam, intellektuell, försiktig, öppen och så självklart: de där fina ögonen. En del av det där andra, som jag trodde krävdes från början, växte fram så småningom. Eller ja, ganska hastigt faktiskt. Och resten kommer senare, tänkte jag. Nu verkar det inte bli något senare. Tji fick jag för att släppa kontrollen.

Det gör inte ont likt det brukar göra. Det där starka som jag väntar på hann aldrig infinna sig, men fan, vad det gör ont ändå. Tyngst är känslan av tomhet. Och förlust. Förut har det varit den uteblivna närheten som tärt mest, nu är det vetskapen om att mista en så fin vän som tär. Nog talar väl det om att det var mer på riktigt än tidigare? Vad är den "riktiga" känslan om inte en stark tillhörighet? Jag vet knappt vad jag svamlar om och jag orkar varken reda i tankarna eller redigera vad jag skriver.

Åh, om jag hade haft styrkan att vara fullkomligt iskall och vända ryggen mot alla varma tankar. Allt hade varit så lätt, om än tråkigt. Det verkar dock inte ha någon inverkan här. Att hålla sig undan och spela kall får mig inte att tycka mindre om dig. Tvärtom. Oberoende av vad jag känner så tar det slut här då tiden inte räcker till. Aldrig tidigare har tidsbrist fått mig att känna mig så ensam, uttråkad och tomhänt. Aldrig tidigare har tidsbrist inlett ett så desperat behov av tidsfördriv. Det är bara så fruktansvärt tomt.

Men jag väntar än.