Mittemellan

Tyckte mig se en ljusare tillvaro och allt kändes fint, men det vänder så fort igen. Att trilla tillbaka är vansinnigt enkelt och förvånansvärt lockande. Någon sanning ligger trots allt i att man blir bekväm på botten, varifrån man inte kan falla längre ner. Det kändes för det mesta bättre men så emellanåt glömde jag av det och fann mig i dåliga tankar. Nu har jag fastnat, igen. 
 
Jag är så trött. Huvudet känns lätt och kroppen tung. Det är nästintill omöjligt att fokusera blicken och ögonlocken svarar genom att blunda. Först fort och sedan långsammare, långsammare, långsammare till dess att ögonen är helt stängda. Vaknar till med ett ryck och försöker återigen fästa blicken, men det vill sig inte. Och yrseln är tillbaka. Den kommer och går som den vill utan någon som helst förvarning. Tvingas tacklas med den och avskärmar därigenom mig själv från omgivningen. Tar skydd från allt och skjuter undan såväl tankar som känslor. Känner mig tom. 
 
Tankar | |
Upp