Ut ur dimman
Den här dagen, en dag i rätt riktning. Vintertid gör gott och jag kan vakna när klockan ringer, för första gången i höst. Det har varit ett uppriktigt problem, dessa försovningar men nu är de med all förhoppning förbi. Solen skiner och allt bådar för en god dag. Kylan biter men det gör mig inget då jag får värma mig i min fina kappa och nya halsduk. Hösten har satt sina spår i både träd och männsikor, fast idag ler människorna jag möter på cykeln till universitetet. Och löven målar hela marken gul. Allt är så vackert.
Vi spenderar hela dagen i skolan och den röra som varit verkar äntligen klarna upp. Jag förstår vad vi lär oss och jag lär mig. Sådan lättnad och lycka, även om jag egentligen inte är intresserad av ämnet. Definitivt en av mina favoritkänslor. Så, ett bekant ansikte i korridorstumultet och hela sensommaren, med tillhörande ångest, kommer ikapp. Ett lätt tryck över bröstet och en påträngande känsla av ensamhet. Tar mig in i de skenande tankarna och upprepar för mig själv: du klarar det här, du vet vad du ska göra. Bort med onda tankar och se på det ifrån en annan vinkel. Trycket släpper och jag återvänder till rummet, till vännerna och till det härliga sorlet som gör den lilla matsalen levande. Kan inte låta bli att le.
Idag har jag: ställt tentaångest till rätta, stiftat nya bekantskaper, kontrollerat mina tankar, känt mig fin, ätit god mat, klarat mig undan yrsel och druckit stora mängder kaffe. En fin och stillsam dag som jag kan tänka mig att tycka om. Jag är på väg åt rätt håll och det känns så fruktansvärt bra.