Fullkomligt svart
Vänder mig bort, utåt, och stirrar rakt ut i mörkret. Helt klarvaken och allt är fullkomligt svart. Drar försiktigt åt mig en bit av täcket, det är kyligt. Hur hårt jag än kniper igen ögonen vill de inte blunda, det är alldeles för mycket på gång. Hjärnan går på högvarv. Känner hur mina naglar börjar riva mot händerna. Det är som om det inte är mina händer, det sker helt omedvetet. Naglarna trycks hårdare mot huden och jag vill gråta. Inte på grund av smärtan utan snarare på grund av vad jag håller på med. Inga tårar vill lämna ögonen. Kroppen börjar koka, vad håller jag på med? Vad händer med mig? Allt är så mörkt, det är fullkomligt svart. Vill gå därifrån men kroppen talar emot, det känns som om jag skakar. Inser än en gång att jag inte är ett med kroppen- jag skakar verkligen. Kan inte längre skilja på vad som faktiskt händer och vad som är en mardröm.
Vänder mig tillbaka. Vill säga "håll om mig" men säger "jag förstår inte vad som händer". Ingen reaktion. Ångesten eskalerar och jag somnar snart av utmattningen. Vaknar upp, tillbaka i kroppen som ekar tom. Kan inte prata, kan inte tänka klart, kan inte stanna kvar. Reser mig upp och skyndar därifrån, fumlar med skosnöret och snubblar ut ur dörren, in i hissen. Det går för långsamt. Trycker på stop och tar trapporna den sista vägen. Ett ord går runt i de tankar som annars är så grå, ett ord: panikångest.