farligafamnar

Vi brukade lyssna på regnet. Tätt intill varandra och helt tysta. Höll andan för att höra dropparna slå mot fönstret och bryta tystnaden. Melodiskt och lugnande. Nästan vaggande. Nu är det tomt bredvid mig, den andra platsen är kall och orörd. Jag hör dropparna slå mot fönstret. Andas djupt, suckar. Förstår att jag inte längre behöver anstränga mig för att behålla tystnaden och lugnet. Jag lyssnar fortfarande på regnet.