farligafamnar

Jag har alltid längtat ifrån staden vi växt upp i, alltid vetat att där vill jag aldrig mer bo. Såpass inställd på att längta ifrån den staden att jag helt glömt av att längta någon annanstans. Någonstans. Så blev jag kär i Lund, en sådan stark känsla av att "här, det är här jag ska bo". Kärlek vid första ögonkastet, någongång där för ett par höstar sedan. Tur och retur några gånger till och sedan var jag fast. Det var verkligen där jag skulle bo. Att studera var en självklarhet och att studera i Lund var något slags måste. Det låter helt vansinnigt nu i efterhand men jag sökte bara utbildning här. Bemödade mig inte ens med tanken om att leta på fler ställen. Ställde helt enkelt in sökmotorn på "Program som startar i Lund, VT14" och valde det enda program som verkade intressant. Så här hamnade jag.

 

I efterhand kan jag ångra det på många sätt. Visste inte vad jag ville läsa, visste inte alls vad jag ville göra framöver. Visste däremot att jag ville hemifrån, visste att jag ville studera och sen så var det ju det där med den här nya staden... Kunde inte släppa tanken om Lund. Jag trivs här, tänker inte låtsas som annat, men jag kunde vidgat mina vyer och funderat lite över vad jag gav mig in i. Nu bor jag här, läser andra terminen på ett program jag tyvärr redan tröttnat på, har sökt en ny (ja, bara en... igen) utbildning till våren och köpt en lägenhet. Det känns stort och det är stort. Jag har köpt en lägenhet, jag har köpt det som ska komma bli mitt hem. 

 

Jag har valt min hemstad för en tid framöver. Här ska jag bo, här ska jag leva. Långt ifrån staden som jag aldrig igen vill bo i men också långt ifrån alla de mina. Alla nära, kära och mindre kära. Jag kommer inte underfund med om jag trivs med tanken. Huvudet värker var gång jag tänker på det. Känner mig inlåst. Inlåst i det beslut jag själv fattat. Att ha bott här i ett år utan att känna det jag känner nu var... oväntat. Har levt i ett andrahandskontrakt och någons möbler, helt i tanken om att det här inte är mitt, att det här inte är på riktigt. När som helst kan jag fega ur. Nu är det på riktigt; egna nycklar, egen lägenhet, en plats att fylla med mina egna saker, ett eget hem. 

 

Och jag längtar tillbaka hem, mer än någonsin förut.