För mig
Det har varit mycket; så mycket man kan, vill och borde. Och det tar på kroppen.
Terminsstart, staden jag saknat men mått bra utan, återseenden, öl, ny kurs, vänner, promenader, pubar & klubbar, tentamen, träning, dyr kurslitteratur, ont, kaffeabstinens, pojkar, lägenhetsköp, dans, ångest, spex, mat, telefonsamtal, så. mycket. ångest, gråt, skrik och hyperventilering, insikt. Samtidigt som man ska räcka till. Sista ordet har jag fastnat på. Insikt om hur dåligt min kropp mår, om hur dåligt jag behandlar mig själv, om hur jag måste ta mig upp, tillbaka. Insikt om vad som är bäst för mig, insikt om att det andra vill kanske inte är vad jag vill.
Jag är trött och orkeslös. Ständigt denna trötthet som jag aldrig förut känt. Förstår för första gången begreppet höstångest, men jag vet inte om det är hela sanningen. Jag har varit överallt, ingenstans, försökt vara alla till lags, försökt övertyga mig själv om att jag gör allt för mig och min egen skull. Det är inte sant och det blir inte mer sant ju mer jag försöker övertyga. Nu ska jag försöka på ett annat vis, försöka göra tvärtom eller åtminstone annorlunda, för snart ska jag hitta den jag är. Har inte den blekaste om det kommer hjälpa att skriva något här, men dagboken har fungerat de sömnlösa nätter jag plockat upp pennan och skrivit ner tanken. Vill trots allt bara må bra och känna mig pigg, känna mig stark.
I natt ska jag sova och imorgon ska jag vakna pigg, nu börjar det!